När flyktinstinkten tar över...

 

....är det inte så lätt... men även solen har fläckar!

Atli har ju många gånger påpekat att Hamingja har "väldigt mycket flykt i sig" och att det är något jag helt enkelt behöver ta i beaktande i träningen. I takt med att hon lååååångsamt blivit liiite mer trygg med mig har problemet mildrats, men fortfarande kan det ta över och idag var en sådan dag, vilket innebar STORA kontaktsvårigheter...

Redan när vi lämnade gården märktes det när giraffhalsen gång på gång åkte i vädret och det blev många tvärstopp när hon anade fara både här och där... Och när vi skulle passera över lilla bron för att galoppera upp till kyrkan hade hon HELT glömt att vi tränade på det igår... Men idag hade jag i alla fall godis med mig som hon kunde få äta varje gång vi stannade en stund mitt på bron. 

Sedan blev det bara en vända i vardera galoppen eftersom galopp också triggar hennes flyktreflexer (dock inte riktigt lika mycket som tidigare). Å andra sidan laddade Hamingja på så ENORMT under dessa båda galopper att jag ändå hade "alla bakben jag kunde önska" när vi återvände ner till bilvägen för att träna tölt. Idag red jag på förmiddagen och valde dessutom att rida mot Avan, vilket i båda fallen visade sig vara rätt val. För det var långa partier med packad snö kvar på vägen och där gruset tinat fram var det fortfarande lite fruset efter nattens minusgrader. (Och efter ridpasset kunde jag också nöjt konstatera att hon inte fastnat med bakhovarna i underlaget en enda gång!)

En fantastisk källa till kunskap när det gäller hästar och ridning är Ia och Dennis hemsida, vilken VERKLIGEN kan rekommenderas! Där har jag lärt mig mycket under åren inkl något som jag hade VÄLDIGT stor nytta av idag: att en stressad häst inte blir lugnare av att "få springa av sig" men att man kan hjälpa den att slappna av genom att uppmana den att sänka huvudet - för när den gör det utsöndras lugnande hormoner hos hästen. 

Så när vi nu tränade tölt försökte jag - som vanligt - uppmuntra Hamingja att slappna av och länga halsen och samtidigt m h a massor av halvhalter (och halter) hålla ett lågt tempo så att hon verkligen skulle behöva ta i med musklerna. Och när vi saktade av efter den tredje töltsekvensen hände det tillslut: Hamingja sträckte självmant ner mulen mot backen och frustade! Det var nog en lika stor lättnad för oss båda två! 

Efter att ha sadlat om tog jag mig tillbaka upp i sadeln m h a en strategiskt placerad timmerstock. Och när vi så vände hemåt var det med en häst som var oerhört mycket mer harmonisk och kommuncierbar än tidigare! Jag fortsatte ha fokus på att halvhalterna verkligen fungerade i tölten (jo, det blev fler halter...!) och testade mig fram lite till dess jag upptäckte att det idag var vänsteröppna som var nyckeln till en trevlig bärighet i tölten! Och det blir ju också en extra kick att få uppleva detta när utgångsläget varit allt annat än gynnsamt...!!! För det är ju för att det är så SVÅRT att rida som det är så ROLIGT när något tillslut "faller på plats"!!!