Söndagssol!!!

HÄRLIGT!!!

Idag lyckades jag inte få Eva med mig till stallet, men bestämde mig för att åka dit själv och se hur långt orken skulle räcka. Och utan medföljande fotograf var det ju bra att jag hade en arkivbild att använda till dagens inlägg! Hamingja hjälpte också till genom att vara ren och fin i pälsen så jag behövde bara borsta lite lätt i sadelläget. Och jag hade dessutom turen att Malin var i stallet och kunde lägga på sadeln åt mig - det är ju det som annars innebär den största påfrestningen eftersom den måste lyftas så pass högt och jag inte heller kan göra det med bara vänsterarmen. Så det blev t o m RIDNING i det MAGISKA vårvintervädret med -3 och strålande sol!!!

När vi skrittade iväg blev det tvärstopp när vi skulle lämna gården, Hamingja tvärstannade och lyssnade uppmärksamt inåt skogen och trots att jag tillslut fick henne att slappna av så pass att hon började sänka huvudet ville hon fortfarande ABSOLUT inte gå åt det hållet. Nu hade vi ju inte heller en flygledare med dödsförakt att skicka iväg framför oss för att "ta smällen" och jag kände att jag inte orkade försöka trixa mer, utan satsade på att rida vägen förbi kyrkan istället. 

Snart kunde Hamingja skritta helt avslappnat på hellånga tyglar igen och vi fortsatte så längs bilvägen mot Alviksträsk medan Hamingja kollade vid varje skoterspår som passerade vägen om det inte var läge för lite off road-ridning... men jag har hört av de andra i stallet att skoterspåren inte håller för att rida på nu så jag var tvungen att göra henne besviken varje gång. 

När jag var på Pacemakermottagningen nyligen fick jag ju rådet att vid konditionsträningen försöka undvika att pulsen drar iväg så högt. Kan jag hålla den runt 120 får jag träningseffekten jag behöver. Men drar pulsen iväg till 130-172 som den oftast gjort under promenaderna sedan årsskiftet blir återhämtningstiden så oerhört lång och det dröjer så mycket längre innan jag orkar ett nytt träningspass. Därför höll jag mig till skritt idag och fastän jag red 35 minuter så blev pulsen aldrig över 125. 

Därmed har jag faktiskt lyckats hålla mig under 130 under tre av veckans fyra träningspass! Men jag har verkligen behövt ta det OERHÖRT lugnt för att lyckas. Det känns så bakvänt att behöva fokusera på att hålla pulsen så LÅG som möjligt när det handlar om att träna upp konditionen... Man brukar ju ofta säga att "less is more" - men att det faktiskt även kan gälla konditionsträning känns minst sagt otippat!!! Och nu ska jag försöka fortsätta att vara så här förståndig - återstår att se hur jag lyckas med det!

Another day in winter paradise!

 

När man sätter sig på höga hästar!!!

Åh, så HÄRLIGT att få åka till stallet med Eva idag och få rida (=åka häst i skritt) igen!!! För jag höll mig till skritt (längs bilvägen) även denna gång, det räckte ändå för att jag skulle bli trött och yr. Och lite "riktig ridning" blev det faktiskt i form av slutor i skritt för att få Hamingja att sänka tempot lite på hemvägen så att Eva skulle få lättare att hänga med. För som vanligt promenerade hon med oss så att jag kunde värma upp henne och Hamingja samtidigt! Rådet vid konditionsträning brukar ju vara att man inte ska hålla högre tempo än att man fortfarande kan prata samtidigt - och det kunde jag ju lätt hålla koll på eftersom Eva var med! Som extra bonus var det julkortsvackert ute - med strålande sol och fluffig snö i träden!

När Eva och Hamingja lämnat av mig vid stallet igen så att de kunde ge sig ut på sin runda i högre tempo blev det först vila i Josefshallen som vanligt. Men sedan en bonus i form av att Karin Åberg var på plats med sin bil fullastad av ridutrustning! Så mycket fint att "klämma och känna" på! Och dessutom hade det gjort att ytterligare ett gäng Miduriter var på plats att prata häst med! På eftermiddagen skulle Midur sedan ha årsmöte, men jag var tyvärr alldeles för trött för att åka - behövde vila hela resten av dagen. Så då var det ju extra trevligt att få tillfälle att prata med några Miduriter i Mariebäck i alla fall!

I går var jag på ännu en Hot stone-massage - så UNDERBART att få i alla fall en tillfällig lindring av smärtan i nacke, axlar, armar och rygg! Och än så länge håller effekten faktiskt i sig - peppar, peppar - trots att jag idag bitvis höll tyglarna med båda händerna och inte bara den vänstra (har mindre ont på den sidan).  HOPPAS lindringen håller i sig ett tag till!!! 

Ridsöndag med Årets Bild!!!

 

Årets bild(-er) fotade Olivia igår! När hon skulle fota sin fina Lisa-Greta som låg och sov i solen var det något i bakgrunden som inte stämde… där SATT Hamingja vid en snödriva!!!

Hon satt och kliade rumpan mot underlaget - och uppenbarligen var det SKÖÖÖNT!!! 

Idag fick jag sällskap med Eva till stallet igen och sedan vi skrattat så tårarna rann åt bilderna ovan fixade supergroomen borstning, sadling m m så att jag sedan orkade rida en sväng! ”ÄNTLIGEN - det är ju HUNDRA ÅR sedan jag red sist!!!” utropade jag. (OK, två veckor, men varje vecka utan ridning motsvarar 50 år - det är sedan gammalt!) 

Dagens träningspass för mig blev hela 30 minuter, längs bilvägen nästan bort till infarten mot gamla soptippen. Jag skrittade och Eva promenerade med (jag brukar ju värma upp henne och Hamingja samtidigt!) Jag blev aningen anfådd, men inte mer än att vi kunde prata på. Jag mindes att jag läst att ett råd till den som vill börja jogga är att inte springa fortare än att man hela tiden kan prata samtidigt. Jag antog därför att pulsen var på en lagom nivå och när jag efteråt kollade pulsklockan visade det sig att pulsen legat på 123 som högst. Med aktuell dagsform var detta alltså lagom ansträngande och med konditionshöjande effekt - trots att det var "bara" skritt.

Tillbaka vid stallet blev det ryttarbyte så att Hamingja och Eva (MKT väl uppvärmda) kunde ge sig iväg för RIKTIG ridning. I eftermiddag fick jag ett så charmigt filmklipp från min syster, vilket visade dottern Malin (snart 3) som rider gunghäst sjungandes en för mig ny sång med melodin "Hemma på vår gård": 

Lilla hästen Plopp

red uti galopp

backe upp och backe ner

tills han inte orka´ mer

till stallet gick han då

mumsa havre i en vrå 

sen ska hästen sova sött

för han är så väldigt trött!

Och det var väl ungefär vad Eva och Hamingja ägnade sig åt tänkte jag! (Fast om Hamingja hade hört det där om havren hade hon nog blivit upprörd - för någon sådan fick hon aldrig...!!!) Sången förklarar också hur det kommer sig att lilla Malins alla hästar (jo, hon har fått några av dem av mig...!) heter just Plopp!

När det gäller följetongen med min hälsa så kan jag konstatera att jag den senaste veckan engagerat en stor del av den samlade läkarkåren... Först ut var ortopeden som konstaterade att det inte är något mekaniskt fel på vare sig leder eller muskler "Du har större rörlighet än jag har!" Han sa också att träningsprogrammet jag fått från Fysioterapeuten är bra, men min kropp behöver helt enkelt mer tid för att återhämta sig så det var i stort sett bara att tålmodigt kämpa vidare... I o m att jag har så pass mycket smärta kvar trots drygt fyra månader på antiinflammatoriskt ordinerade han byte till ett annat preparat. Även om de är likartade med samma verksamma ämne är det tydligen individuellt hur bra de olika varianterna hjälper.  

Något som däremot gjorde ortopeden väldigt konfunderad var den kraftiga smärtan jag har i övre delen av bröstbenet, den hade han ingen förklaring till, "Men jag vill betona att jag inte alls är kunnig avseende fibromyalgi så det kan mycket väl finnas en sådan koppling." sa han. Därför blev senare även en smärtläkare inkopplad och hon gjorde bedömningen att eftersom smärtan uppkom efter operationen var det antagligen något som under operationen tryckte på bröstbenet tillräckligt hårt eller länge nog för att reta upp nerverna. En sådan nervsmärtkänslighet kan sitta kvar länge och den uppstår också betydligt lättare i o m att fibromyalgin innebär att kroppen är mer smärtkänslig generellt. Det enda man kan göra åt saken är att undvika att "reta upp" smärtan i onödan - och utifrån den aspekten sitter den ju i alla fall på ett bra ställe som normalt inte utsätts för så stora påfrestningar. Bara låta tiden ha sin gång så att smärtan förhoppningsvis klingar av tillslut. Inte heller här någon "quick fix" alltså - men ändå skönt att få förklaringar!

Veckan har dessutom innehållit ett besök hos en pacemakerspecialist på Hjärtmottagningen som "blippade" mig och fick datorn laddad med information om vad min pacemaker sysslat med sedan förra besöket. Inkl olika EKG-kurvor, både historiska och i realtid. Efter att ha studerat dessa konstaterade han att min pacemaker behövde finkalibreras, någon frekvens behövde justeras med 0,18 millisekunder! :-O "Det låter ju väldigt lite men det kommer faktiskt att märkas skillnad!" 

För att få ytterligare ledtrådar om orsakerna till att jag fått så oerhört hög puls (140-172) under mina 20 minuterspromenader skickade han sedan iväg mig ut i centralhallen för att gå i trappor. Jag tog första trappan hela vägen upp till 6:e våningen och ner igen (med ett flertal vilopauser) och blev både snurrig och rejält anfådd. Efteråt visade pulsklockan att jag haft 142 som mest i puls, vilket visade sig överensstämma med det EKG han kunde se på sin skärm - så då vet jag ju att den stämmer. Utifrån denna information kunde han utläsa att det inte var pacemakern som drev på hjärtat när pulsen blev så hög utan en naturlig pulsökning p g a ansträngningen. 

Utifrån alla data kunde han konstatera att mitt hjärta fortfarande är helt friskt och oskadat (det är ju signalsystemet till hjärtat som pacemakern behöver stärka upp) var hans bedömning att det är den långa raden av infektioner jag drabbats av som gjort att min kondition närmast "utraderats". "Även tidigare helt friska personer blir ju påverkade av en infektion och för dig som dels inte hade hunnit komma upp i normalkondition ännu och dessutom fått så många infektioner efter varandra så är det inte konstigt att du behöver börja om från början med konditionsträningen!" Det är alltså inte farligt om jag kommer upp i puls på 140 eller över, men jag mår ju bättre närmast efteråt som jag anpassar ansträngningen så att undviker de nivåerna. Och som fysioterapeuten också förklarat räcker 120 i puls för att ge en konditionsstärkande effekt, varför det är bättre att anpassa träningen så att jag ligger på den nivån. Då kommer jag successivt att få allt bättre kondition samtidigt som jag mår bättre under tiden. 

När jag lämnade sjukhuset för denna gång hade jag även fått med mig en liten manick för hemavläsning av pacmakern att sätta bredvid sängen. Fr o m nu kommer senaste dygnets data från min pacemaker varje natt automatiskt tankas över för lagring i Hjärtmottagningens datorer och om något värde skulle avvika skickas dessutom en larmsignal så att de kan gå in och titta vad som inträffat. Då får de i mycket god tid även signal t ex när det börjar bli dags att byta batteriet. (Då behövs en ny operation, men det är bara själva pacemakern man byter, elektroderna som går in i hjärtat återanvänds varför denna operation inte alls är lika omfattande som den första var.)

Innan veckan var slut hade jag faktiskt lyckats engagera YTTERLIGARE en läkare, en hudspecialist denna gång. Ända sedan tidigt i höstas har jag haft ett exem på vänster handled som inte velat försvinna trots behandling med receptfri kortisonkräm och mjukgörande salvor. Samtidigt har huden på hela kroppen successivt blivit allt torrare och kliat mer och mer. I o m att jag sedan tidigare äter Levaxin p g a min låga ämnesomsättning och torr hud skulle kunna vara indikation på att jag behöver höjd medicindos fick jag ta ämnesomsättningsprover för några veckor sedan, men dessa låg på normal nivå. 

Det var bara några dagar efter att provsvaren kommit som jag sedan vaknade med igensvullna ögon och en brännande hetta i hela ansiktet vilket diagnosticerades som en infektionsutlöst allergisk reaktion. Under den kur med starkt kortison och hög dos antihistaminer som jag då ordinerades tog exemet på handleden paus, men när kuren var avslutad efter en vecka kom exemet snart tillbaka. Och jag är dessutom fortfarande lite svullen runt ögonen, huden i ansiktet svider och resten av kroppen kliar... För att göra en lång historia i alla fall något kortare så utmynnade kontakten med hudläkaren i att jag nu fått två olika kortisonkrämer och två olika mjukgörande krämer, i båda fallen en för ansiktet och en för resten av kroppen. Dessa ska jag smörja med två gånger per dag och det måste alltid gå 30 minuter emellan så att kortisonkrämen hinner absorberas ordentligt innan jag smörjer med mjukgörande. Den senare smörjer jag dessutom vid behov så länge det svider och kliar. "Det där låter som en heltidssysselsättning - hur ska du hinna jobba ö h t??!!" undrade Eva när hon hörde detta! Utöver alla krämer ordinerades dubbel dos antihistaminer, fast där tyckte Johan sedan att jag skulle hålla mig till normaldosen i alla fall den första tiden. "Din kropp har utsatts för så OERHÖRT mycket den senaste tiden så det är bättre att du tar det lite försiktigt till att börja med - det går ju att öka på dosen längre fram!" Och det lät ju väldigt rimligt! Sammanfattningsvis: nästa gång ni hör om de långa vårdköerna i landet så vet ni i alla fall vem ni ska skylla dem på!!!

Söndagsrapport

Idag blev det ett besök i stallet och en kort promenad med Hamingja! Hon tyckte att matte gick oliiiiiidligt långsamt, men hennes matte har ju alltid så mycket underligt för sig som vem är egentligen förvånad?! Det blev bara en sväng ner till bilvägen och sedan tillbaka - men jag vill påpeka att det faktiskt är en BACKE att gå uppför när man går tillbaka så att min puls gick upp till 130 beror ju på att vi ägnade oss åt bergsbestigning!!! Sedan blev det lite mys i hagen med Hamingjafavoriten "matte kliar örat"!!! 

I morgon har jag bokat en privatkonsultation med en mycket kunnig ortoped för att se om han möjligen känner till något mer man kan göra åt mina smärtor i nacke, axlar m m som aldrig vill ge med sig. 1 650 kr för 20 minuter - vilken TUR att det mesta av vården i Sverige är skattefinansierat!!! Och om han kan erbjuda något som lindrar/skyndar på läkningen så är det ju verkligen värt varje krona!

På torsdag ska jag sedan till Kardiologen på Sunderby sjukhus för utredning om varför jag kan få puls på 140-170 slag/minut av 20-minuterspromenader. Tack vare att pacemakern spelar in behöver de bara "blippa" mig för att få fram EKG från dessa tillfällen. Hoppas att båda dessa läkarbesök på sikt kan resultera i både mindre smärta och kondition som räcker till att LEVA!!! To be continued...!